natta

Kategori: Words and text

Som olika författare

Jag vet inte hur man egentligen ska sätta känslor som ord. Hur man ska formulera meningar man vill ha sagda. Men ändå försöker man, gång på gång. Precis det jag ska göra nu. Få mina känslor till ord. 

Varje år har 12 månader. Varje månad har 4 veckor. Varje vecka har sju dagar. Varje dygn är 24 timmar. Varje timme är 60 minuter. Varje minut är 60 sekunder. Tid. 

En bok är nästan samma sak. Varje bok har ett hundratal sidor. Varje bok har ett tiotal kapitel. Varje bok har ett tusental meningar. Varje bok har ett tusental ord. 

Livet är som en bok. Man påbörjar livet när man föds, men hur många kapitel man kommer ha i livet vet man inte. Vissa människor har fler än andra på grund av händelser som händer i livet helt enkelt. 

Ett kapitel tog slut i somras, medan det började skrivas på ett annat. Det här andra kapitlet som vi alla har börjat skriva på, det finns inga mallar längre. Det enda som är en mall är vi själva, jag som författare.

Mitt kapitel just nu är ovetandes. Om egentligen allt. Jag beundrar människor som vet vad de vill göra, när hela världen precis har öppnat upp sig för oss. Men trots att jag kan göra vad jag vill så vet jag inte vad det är jag vill. Jag kan inte sätta fingret på det. Men samtidigt inombords så vet jag. Jag vet exakt vad det är jag vill. 

Att varje person har ett eget kapitel märks, vi alla är olika författare och skriver på olika sätt. Precis som det är, alla författare passar inte ihop, alla kan inte skriva på samma bok. Och alla människor kan man inte dela allt med. Kanske är det därför just gymnasiet egentligen inte handlar om att man hittar vänner att dela resten av livet med. Utan man delade bara anteckningarna till provet eller den där vodkaflaskan en sen natt innan fest. De ytliga. 

Alla vi gör våra val. Tillsammans eller själva. Men inte tillsammans med mig. 

 

 

Den lyckliga pusselbiten

Att dricka vin och dansa en kväll med vänner gör mig lycklig. Lika så att köpa fina kläder eller nytt smink. Jag blir lycklig en vanlig tisdag med en kopp kaffe i ena handen och solens strålar värmer kroppen. Jag blir lycklig av att höra klackarna mot gatan efter en sen kväll. Jag blir lycklig av att prata i timmar med mina vänner för att prata om våra livsproblem. Jag blir lycklig av den där oväntade kramen från människor man ibland inte träffat på länge. Eller när man får en kommentar om att man är fin. Jag blir lycklig av att få springa på löpbandet eller lyfta vikter på gymmet när kroppen sprutar ut endorfiner. Men jag blir ju också lycklig av det där plingandet i mobilen när det är någon speciell som man verkligen vill prata med. Jag blir lycklig av att somna i min egna säng efter en bra dag. 

Men livets pussel handlar om att få ihop varje liten del. Precis som pusselbiten av lycka. Våra lågor som brinner inombords, släkts lika lätt av oss själv som av andra människor. Dessa människor som gör att den lyckliga pusselbiten inom dig inte finner sin rätt plats, och du själv blir istället osäker, duger du, duger du själv, eller behöver du någon annan för att den lyckliga pusselbiten ska finna sin rätt plats. Den lyckliga platsen. Kanske är det du själv, som blundar när den lyckliga biten egentligen är framför dig, full med kärlek och lycka. Vem vet, vad din lyckliga pusselbit är?

Vägen är fri

Jaha,

Så har ännu en sommar gått förbi fortare än fortast och jag har spenderat nio timmar om dagen på jobbet. Det som har förvånat mig mest är att jag faktiskt har tyckt om att jobba och särskilt i bilbranschen. Visst har jag alltid vetat att jag har ett intresse för bilar, men efter snart nio veckor i bilbranschen så inser jag mer och mer att något sådant här skulle jag kunna tänka mig att stanna i, för det är kul. Inte nog med att det är kul, jag har lärt mig massor (!!). Jag har några dagar kvar och sedan kommer jag ta varje chans jag får att hoppa in då och då när någon annan är ledig eller sjuk. 

Men vad ska framtiden erbjuda mig nu då, jag vet faktiskt inte..vilket är lite spännande, att vara ovetande, och inte är jag orolig heller för den delen. Jag ska ta första tiden bara lite som den kommer eftersom jag ändå inte är speciellt beroende av den ekonomiska biten och jag klarar mig gott och väl, vilket många kanske inte har samma tur som mig att göra i den här ålder och direkt efter studenten. 

Jag har fått någon konstig idé om att flytta till "framsidan av Sverige", det känns som att det finns något där på andra sidan som drar mig dit, på något konstigt vänster känns det som hemma? Kanske beror det på att Göteborg var ett hem när jag låg i mammas mage eller också mina första månader var jag en sådan där liten bebis som bodde lite överallt på olika hotell. Men jag vill testa, är Gbg staden som blir ett hem? Vem vet, det finns faktiskt tid till att upptäcka det, nu, eller senare i livet, vem vet när det blir av innan jag hamnar på ålderdomshem. 

Men framförallt, i höst vill jag försöka komma in i bilbranschen på något sätt, tror det skulle vara ett jobb jag verkligen skulle ge en extra växel ;) , jag kommer äntligen ha tid till att träna så mycket jag vill och det kommer jag, sedan vill jag bara ta vara på tiden med mina nära och kära, innan en o annan tar sitt pick och pack och sätter sig på flyget till varmare breddgrader. 

Jag har en magkänsla som säger mig att den här hösten kommer bli bra, jag kommer vara lycklig och jag hoppas på överraskningar. Ni som vet, allt innan "Det var kul", men nu byter vi det till "Det KOMMER bli kul". 

Mors födelsedag

För några år sedan kanske jag just nu i denna stund suttit och ätit mammas hemmagjorda jordgubbstårta tillsammans i kvällssolen på altanen hemma i radhuset hos mamma. 

För några år sedan kanske jag just nu i denna stund hade suttit där och varit lite extra nervös och fundersam om mamma skulle bli nöjd när hon väl öppnar paketen sakta. 

För några år sedan skulle kanske jag just i denna stund suttit där och firat min mammas födelsedag, tillsammans med mamma och familjen. 

I dag är det mammas födelsedag. Men som mina sju senaste år, så firar jag mammas födelsedag genom att gå till gravstenen, sätta de röda rosorna och just där önska henne en fin födelsedag. 

Mamma, grattis på födelsedagen. Älskade Mamma, hade jag kunnat hade jag gett dig hela världen och lite till. Älskade mamma, om jag hade kunnat hade jag gett dig livet. 

Men först, så ska jag leva lite till, sedan kan vi fira din födelsedag mer än någonsin, där uppe i himlen. 

Och då lovar jag dig att jag ska ge dig hela universum. 

Älskade Mamma, grattis på födelsedagen. 

I lived - gymnasiet tack

Så vad händer? Ett kapitel är avslutat. Ett nytt börjar. Så vad hände?

För tre år sedan så sattes en blandad skara på människor ihop och tillsammans fick vi gå under namnet SA13E2 på Stagneliusskolan. Eller jag blev en till krigare i den här skaran en vecka senare, eftersom jag hastigt efter 6 dagar på Stagg valde att byta linje precis när jag hade slutat och gick därefter till expeditionen och skrev under papper om klassbyte redan dagen efter. 

Så vad hade man för förväntningar för dessa tre år på en av de största skolorna i vår fina stad? Ja, de fanns nog många, och vi alla hade nog olika tankar om hur tre år skulle bli. Ganska snabbt så kom man in i schemat man fick och vart alla salar var, b12, b3, m1, a5 och ja det finns nog en o annan sal till som hatkärleken finns. Där man suttit fredageftermiddag med svetten i pannan för att man skriver ett svårt prov, eller när man har varit så trött att ögonen slocknar en tidig tisdagsmorgon i november. Minnen är många, lika många som skoldagarna, timmarna och minuterna man har tillbringat i Staggs korridorer. 

Finns det en plats där kärlek sprudlar och glädje finns från tårna och upp över huvudet så är det kära matsalen och personalen. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan god skolmat, och ja staggbiff är en klass för sig. Ibland kunde man komma in till en saloon, och kocken står istället med en cowboyhatt på huvudet, ibland snurrade discokulan varv efter varv över våra huvuden och i högtalarna spelades gamla klassiska schlagerlåtar som man kunde digga med till mellan tuggorna. Men också så finns det en i matpersonalen som har visat lite extra att vi elever är mer än bara elever som kommer in varje dag i matsalen för att få i oss lite mat. Och det är inte bara jag utan alla har uppskattat de småpratat man hade medan man la upp en extra potatis eller två på tallriken.

Men vad har gymnasiet mer bidragit med än hatkärleken till lektionssalarna, plugg och god skolmat?

Vänner. 

Ett dussin.

Vänner.

Tänk att vi är ändå bara ihopsatta i olika klasser för att vi har valt samma linje och man lyckas faktiskt klicka med fler än en person. Det är inte alltid att man har samma åsikter, gillar samma musik, eller ens har samma intressen. Men på ett eller annat sätt så klickar man som plus och minus. Dras som magneter till varandra. Och tillsammans upplever man det mesta man kan uppleva under gymnasietiden. Glädje, sorg, stress, frustration och framförallt lycka. 

Gymnasiet har aldrig varit lätt. Det har varit både blod, svett och tårar. Men en sak har jag insett. Det har varit värt det. Varenda minut av de. För jag har aldrig haft en sådan rolig tid i mitt liv. Jag har umgåtts med helgalna människor, vi har både gjort det ena och de andra. Sprungit i dessa korridorer och trappor dag ut och dag in, ja ibland kanske lite i onödan men vem vill inte möta någon man har ögonen lite extra för? Eller när situationen har varit tvärtom och man har tagit omvägar för att slippa människor. Långluncherna i matsalen där man har skrattat så tårarna rinner. Paniken efter man har skrivit ett prov och lämnar salen tillsammans med andra från klassen och man måste bara fråga vad dem skrev på fråga 17. Roliga fester och utgångar. Sektionsfester. Staggjakt. Kärlek. Ett dussin tal Fuckboys. Snakes. En o annan repa på bilen för den förbaskade elevparkeringen. Oförberedd inställd lektion. Inte hittat till rätt sal. Stått i den långa cafeterian kön halv tio på morgonen för en macka. Glömt bort skåpskoden efter långhelgerna. Eller inte ens får upp skåpet trots att det är något man gör varje dag. Det finns nog mycket mer som man egentligen har upplevt, men som ligger någonstans där långt bak i minnet. Och i två år i rad, sett två andra årskullar springa ut från denna vita stora byggnad och ner för stentrappan för att ta emot folkets jubel för att dem har tagit studenten.

Så, tre år senare. Det är otroligt nog min tur. Så tack gymnasiet. 

Tack gymnasiet för all kunskap jag faktiskt har lärt mig av alla dessa läxor, examinationer, inlämningar och prov. Ibland har man tyckt de varit onödiga grejer men i slutänden hålls ändå all information ihop som en cirkel.

Tack gymnasiet för att jag fått träffa alla dessa människor. Vissa har varit bra och andra mindre bra. Men man lär sig vilka som är värda det och vilka som inte är det.

TACK GYMNASIET FÖR ALL JÄVLA GLÄDJE SOM JAG HAR FÅTT UT AV DESSA TRE ÅR. ÄR FRUKTANSVÄRT LYCKLIGT LOTTAD OCH JA, GYMNAISET ÄR NOG HITILLS DEN BÄSTA TIDEN I MITT LIV. 

Och nu avslutas det här kapitlet för gott, men med ett leende på läpparna tar jag med mig kunskap, människor och lycka, in i nästa kapitel. För nu är jag fri! 

Ps. En sak till "Hope that you fall in love, and it hurts so bad. The onyl way you can know is give it all you have. And I hope that you don't suffer but take the pain. Hope when the moment comes, you'll say

I, I did it all.

I,I did it all.

I owen every second that this world could give.

I saw many places, the things that I did.

With every broken bone, I SWEAR I LIVED. 

 

Trettio

 

Det känns som en klump med både oro, ångest samt fjärilar i magen som sprider sig ut i hela kroppen så fort tanken dras åt den stora dagen med stort D. Om exakt en månad har jag sprungit ut för sista gången ut genom skolans stora vita dörrar och ner för stentrappan med tårar rinnandes ner från mina kinder och ett glädjetjut tillsammans med mina fantastiska vänner samtidigt som dånandes i våra öron hör vi vår utspringslåt. Om exakt en månad, en månad, då är det jag som har tagit studenten.

Tänk att tre år på den finaste skolan i vår stad har kunnat gå så fort. Under dessa tre år har det hänt en hel del. Man har utvecklats som människa. Lärt sig nya saker. Hoppat mellan hopp och förtvivlan när skolstressen har varit som värst. Skrattat tills tårarna rinner. Träffat helgalna människor men också mindre bra människor. En annan verklighetsbild. Spenderat ett flertal hundra timmar i matsalen. Kollat in snygga killar. Gått omvägar för att slippa människor. Lyckats ställa in lektioner. Förundrats över hur länge det är tills det har varit vår tur och så mycket mer. Men i dag är det en månad kvar av den långa tid vi har haft. 

Dessa trettio dagar handlar om att överleva ett berg av inlämningar. Men samtidigt handlar det om att överleva ångesten, förväntningarna och all längtan. Det kommer gå fort detta, väldigt fort. Sista tiden tillsammans kommer vara viktig för att njuta. Tre år har gått fort, trettio dagar går fort. Denna lilla del som är kvar på det här kapitlet lär vara ett nöje att få uppleva. För om en månad så är det på riktigt, sista raderna kommer läsas fort och sedan är boken slut. Ett nytt kapitel börjar. När vi tillsammans, jag och mina vänner, springer ut genom skolans vita dörrar, ner för stentrappan, tillsammans hand i hand. Med tårar rinnandes ner för kinderna och ett glädjetjut, till vår utspringslåt. 

Men vad har jag lärt mig mest? Jo, gymnasiet är den roligaste tiden i mitt liv. Dessvärr finns det allt saker man kan ha gjort bättre, men att ärligt talat är gymnasiet till för att tänja lite på de allvarliga och vara ung och dum. Tillsammans med de männisor jag har delat tre år av helt fantastiska jobbiga och otroligt roliga stunder, lämnar vi kapitlet men troligtvis börjar ett helt nytt tillsammans.  

Tankar som går överstyr

Ni vet när man bara hamnar där och känner att man behöver erkänna saker för sig själv. För egentligen har man suttit där och tänkte en grej men sagt något helt annat som ska låta extra trovärdigt. Det här ska vara den bästa tiden i mitt liv för det är nu snart livet börjar. Men så livet en bergodalbana och jag dalade ner igen i en sådan där svacka ni vet. Allt känns så gott som meningslöst. Jag har bal och student framför mig men vill egentligen inte att dessa dagar ska komma. Dels för att dessa dagar är sådana jag hade velat få uppleva med mamma. För gud vad det tar kraft att försöka svälja den här saknade varenda dag. Men det finns så många dagar i veckan hjärtat bara brister men ändå försöker jag låtsas som att det aldrig händer eftersom jag aldrig visar det för någon. Men det är SÅ JÄVLA SVÅRT att leva utan henne, och det är heller ingen som förstår eller kan ersätta det.

Jag känner en extrem ångest krypande i kroppen som jag inte vet riktigt vad jag ska göra med. Ska jobba på ett jobb i sommar som jag egentligen inte vill, för redan nu känner jag att en sommar som inte kommer bestå av att bo på ön kommer vara plågsamt. Att inte leva lådan-livet som de senaste två somrarna. De hade sin charm att jobba där upp och än är inte ansökningen klar så att ändra sig nu i sista stund för att få en sommar där uppe lockar mer än någonsin. För hur jobbigt är det inte att inte få vara på den plats man mår som allra bäst.

Och utöver det här så finns det så många saker, händelser och personer som påverkar mig på ett eller annat sätt, som jag inte har varit beredd på eller trott.

Att öppna upp sig såhär är nog bra för alla. För ibland brister det och livet är inte alltid så lätt och glatt som man vill visa egentligen. Vi alla är bara människor med känslor. 

Men just nu bubblar mina känslor över och jag kan inte bestämma mig för någonting samtidigt som jag måste för att slippa må dåligt. Men vart ska man ens börja när det bara fortsätter?

Himlen

Himlen har kanske inte besökstid, men här på jorden är det drop in hela tiden kära mamma. För kanske så är det så att du inte lever, men du lever inom mig varenda dag, varenda andetag. För utan dig skulle jag aldrig leva och jag lever här och nu. För att du är med mig trots allt. Men ändå så är tomheten utan dig för varje dag, något som man får börja om och kämpa sig upp för, för att sedan dagen efter börja om igen. Men hur svårt kan det vara att överleva hela livet tills vi ses i Nangijala när jag har klarat sju år redan nu. 

Så kära mamma, håll löftet och visa att du är här hos mig, det finns inget annat jag kan begära för jag saknar dig varenda stund.

Kvällstankar

Så hur kan man känna sig ensam när man har hur många människor runt omkring sig som bryr sig om en. Hur kan ensamhet bara tränga sig in igenom en och stanna. Jag är inte ensam, men jag känner mig som den ensammaste i världen. Jag har bearbetat mycket händelser dessa sju år, men jag tror faktiskt det finns mycket som är bortträngt och som börjar komma fram igen. 

För hur kan jag känna mig som den ensammaste i världen när jag har en familj, otroliga vänner som bidrar med sådan lycka? Det är inte rättvist.

En dag

Ibland så dyker bara de där bilderna upp i huvudet. Den där stunden i kyrkan med kistan framför oss och en präst som ber mig att komma fram och ger mig micken. Där i kyrkan med en mängd av bekanta och obekanta ansikten med ledsna miner och tårar som rinner ner längst kinderna. Där står jag längst fram bredvid en kista som min egna mor ligger i. Där jag står, tar ett djupt andetag och sedan blir det svart. Men tonerna av min röst hörs i hela kyrkan medan mina tårar rinner som aldrig förr. Där står jag i mitten av kyrkan, med mina bröder på varsin sida och med pappas hand vilande på min axel. Där står jag i mitten av kyrkan med hela min familj, men min ena förälder i en kista. Jag hör mig själv tala, den där dikten som mamma två månader tidigare hade fått. Där står jag i kyrkan, för att tillsammans med min familj, ta farväl. Farväl för stunden, vi ses i Nangijala. Jag hör mig själv säga "Mamma du lever föralltid i våra hjärtan, vi älskar dig". Och tårarna rinner längst kinderna precis som många gånger förr, men känslan inombords kan ej beskrivas med ord. 

NEJ TILL CANCER

En av tre får cancer. En drabbas, MEN alla berörs. Idag kan två av tre överleva denna hemska sjukdom som finns i flera olika former. 

För min del är cancer inte bara en hemsk sjukdom, utan det är även min värsta fiende. En fiende som jag kämpar emot. Jag är inte drabbad, än. Men kanske i framtiden, det vet man aldrig. Men cancern är min värsta fiende för den tog en del i från mig. Den tog min mammas liv. Sjukdomen åt upp min mamma inifrån och ut. Kroppen tynade bort, kvar bestod ett skelett. 

Alla människor kan bidra till att rädda andra. För mänskligheten. Trots att man själv kanske inte blir drabbad, så finns det alltid någon i ens närhet som man har en koppling till och kan på så sätt hjälpa till. 

Jag har bestämt mig för att bli månadsgivare för Cancerfonden. Sedan min mamma dog har jag alltid sagt att JAG SKA BESEGRA CANCERN, den ska INTE få besegra mig. Genom att bli månadsgivare så börjar min kamp mot att övervinna denna hemska sjukdom. Jag gör det för mamma. Jag gör det för alla som blir drabbade. Jag gör det för alla som har någon som blivit drabbad. 

Imorgon den tolfte januari klockan halv fyra så är det exakt sju år sedan min mamma somnade in. Nittonhundra nittiosju så var tolfte januari en dag då min mamma och pappa hade fått beräknat att deras dotter, alltså jag, skulle komma till världen. Men tolv år senare, tvåtusen nio så tar min mamma istället sitt sista andetag.

Det är underligt att tolfte januari trots allt blev ett viktigt datum i mitt liv. Samtidigt som jag inte tror att det är slumpen. 

Som många andra som förlorar någon i livet så är det så att man lever faktiskt för den personen. Jag lever för min mamma. Och för varje dag som går så är det ett wake up call att hon verkligen inte finns, trots att det redan har gått sju år. S-J-U år, det är oförståligt att det verkligen var sista gången jag kramade om henne, höll henne i handen, klappade henne på kinden och bara såg henne ligga där i sängen i sin rosa tröja och svarta kostymbyxor, med händerna slutna runt ett hjärta mot magen, där det stod "VÄRLDENS BÄSTA MAMMA".

För hon var bäst, min älskade mamma.

Ikväll tittar jag på NEJ- till cancer. För jag vill att mänskligheten ska kunna besegra den här sjukdomen. Om min mamma hade levt idag och blivit sjuk så tror jag att man hade kunnat bromsa sjukdomen på ett annat sätt innan det var försent. För forskningen har gått framåt och den kan gå framåt ännu mer.

Ingen kan göra allt, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT. 

Blundar

Så blundar jag och ser bilderna framför mig. Scenerna som är i famnen i albumet. Jag är förstående, men trots det, tror jag att jag är knäpp. Att det är något jag inte förstår. 

Lilla mamma. Det är du som är på fotot. Ditt blonda hår, dina vackra blå-grå ögon, ditt leende. I den där gröna tröjan. Tröjan som ligger i min garderob just precis nu. 

Lilla mamma. Jag vet du en gång fanns vid min sida. Men ibland, så blir jag arg på mig själv. För jag minns inte. Jag minns inte att jag har träffat dig. Det gör mig arg.

Lilla mamma. Jag vill minnas exakt allt. Jag vill känna exakt allt. Jag vill kunna uppleva allt igen. Med. Dig. 

Lilla mamma. Din dotter saknar dig. DIn dotter kämpar för dig. Mamma jag vill att du ska vara här. Med. Mig. Just. Precis. Nu. Jag säger som du brukar göra.

Tusen biljoner miljoner kramar och pussar. 

Jag älskar dig kära mamma. 

/N 

Eliten

Den här platsen. Den här ön. Den här årstiden. 

Finns de någonstans där jag mår som allra bäst med världens mest fantastiska människor så är de här. 

Jag önskar att de fortfarande var sommar, att de var kvällen med denna fantastiska solnedgång. Att jag skulle möta upp resten av vännerna nere vid vattnet eller åka tillbaka in till centrum till bänken vid banken. Kära banken. Köra runt med bilarna, sladda och dunka hög musik till hela omgivningen är kolsvart och de enda man ser är ljuset från billyktorna. 

Träffa samma människor dag ut och dag in, 18 timmar per dygn. Skratta tills tårarna rinner. Interskämt som ingen annan förstår. 

Jag saknar att må bra, vara glad och lycklig. Jag saknar en bra omgivning. 

Jag saknar Eliten. Så. Mycket. 

Tänk om man bara kunde...

Det var ett inlägg på facebook som jag såg denna bild och bildtexten löd "Tänk om man bara kunde springa upp för denna trapp för att få en kram av den man saknar". Min ena lillebror hade gillat denna status. 

Tänk fall det hade varit så lätt. Att de hade funnits en trappa uppåt, upp där alla änglar finns. Jag hade använt denna trappa flitigt och sprungit upp och ner flera gånger om dagen för att få en kram av mamma. För det är inte lätt. De är inte lätt för fem öre att vara utan henne. Det är nästan omöjlgt att ens förstå att jag ändå har levt med henne, att min mamma har funnits vid min sida. Jag saknar henne varenda dag. Varenda timme och varje minut. Det är tomt. 

Vardagen bara rullar på och man kämpar med att skratta och de är inte alltid "allt är bra" som man alltid svarar. För vissa dagar kämpar man fram leendet för att låtsas som att man har en vanlig dag. Men ibland så är inte den vanliga dagen så vanlig, för innerst inne så vill man dö av värken som växer varje gång hjärtat pumpar. Ibland gör denna saknad så ont. 

Så denna trappa hade underlättat saknade och förståelse. För livet är så jävla orättvist rent ut sagt, varför skulle jag inte få ha en mamma när alla i min omgivning har en mamma? Varför ska jag få leva utan henne? Varför ska jag kämpa utan henne? När hon är den jag behöver mest av allt. 

Samtidigt som min avundsjuka kan komma fram, just för att andra har en mamma och jag inte har någon. Men trots den avundsjuka jag känner så känner jag glädje av att andra har sina mammor, kanske är de ändå någon slags tur att jag inte har någon mamma för kanske klarar jag av livet bättre utan mamma än vad någon annan stackare skulle göra. För kanske är jag tillräckligt stark för den livsutmaningen, trots att det tär inom en. 

Kanske eller kanske inte, det jag vet är att jag är stark att klara det men det gör ont och vissa stunder lite ondare av saknad än andra, men jag älskar min mamma och det är inte hennes fel att det blev som det blev, men jag ska vinna kampen för cancern ska inte vinna över mig också.

Jag har alltid sagt att jag lever för mamma, för göra henne stolt. 

Show the world

Jag har bestämt mig. De är många av mina vänner som läser här och några är vänner som är närmre än så som också läser en helt annan blogg som jag skriver på lite då och då. Under en längre tid har jag tänkt på att göra den bloggen mer offentlig. Den handlar om min resa. 

Mitt perspektiv på cancer. Min resa från att veta att den viktigaste personen man har i livet får en sjukdom som äter upp allt innefrån och tillslut tar sitt sista andetag. Jag har valt att visa en annan sida av mig, den sida där alla mina känslor delas. Som en bok. Men nu är den öppen för alla. Som jag nämner där så gör jag det verkligen inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig. För de är inte synd om mig. Jag mår bra. Jag har de bra. Jag har nästan en hel familj. Jag klarar mig.

De är mer för att visa hur stark man kan vara och även för att nå ut till andra. Men även visa hur tuff verkligheten egentligen är när man förlorar någon men också hur bra man kan få det trots allt. Visa att trots att ens värld rasar samman så kan den byggas upp på ett helt nytt sätt som duger för att man ska orka finnas kvar själv på denna gjord och inte välja en helt annan utväg, för de fanns utvägar för att slippa leva. Dem fanns och de fanns alternativ men att välja rätt alternativ var att leva och kämpa igenom motgångarna själv. För att vinna. För att segra.

För alla människor är starkare än vad dem tror, de har jag förstått själv nu. 

Jag vet inte hur länge jag kommer hålla den bloggen öppen om de blir för mycket kanske, men annars kanske jag låser den i framtiden. För jag är rädd över att göra detta just nu, väldigt rädd. Men man ska ju möta sin rädsla, inte sant? 

Varsågod och ta del av en viktig del från mig. 

Mitt perspektiv på cancer.