natta

I lived - gymnasiet tack

Så vad händer? Ett kapitel är avslutat. Ett nytt börjar. Så vad hände?

För tre år sedan så sattes en blandad skara på människor ihop och tillsammans fick vi gå under namnet SA13E2 på Stagneliusskolan. Eller jag blev en till krigare i den här skaran en vecka senare, eftersom jag hastigt efter 6 dagar på Stagg valde att byta linje precis när jag hade slutat och gick därefter till expeditionen och skrev under papper om klassbyte redan dagen efter. 

Så vad hade man för förväntningar för dessa tre år på en av de största skolorna i vår fina stad? Ja, de fanns nog många, och vi alla hade nog olika tankar om hur tre år skulle bli. Ganska snabbt så kom man in i schemat man fick och vart alla salar var, b12, b3, m1, a5 och ja det finns nog en o annan sal till som hatkärleken finns. Där man suttit fredageftermiddag med svetten i pannan för att man skriver ett svårt prov, eller när man har varit så trött att ögonen slocknar en tidig tisdagsmorgon i november. Minnen är många, lika många som skoldagarna, timmarna och minuterna man har tillbringat i Staggs korridorer. 

Finns det en plats där kärlek sprudlar och glädje finns från tårna och upp över huvudet så är det kära matsalen och personalen. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan god skolmat, och ja staggbiff är en klass för sig. Ibland kunde man komma in till en saloon, och kocken står istället med en cowboyhatt på huvudet, ibland snurrade discokulan varv efter varv över våra huvuden och i högtalarna spelades gamla klassiska schlagerlåtar som man kunde digga med till mellan tuggorna. Men också så finns det en i matpersonalen som har visat lite extra att vi elever är mer än bara elever som kommer in varje dag i matsalen för att få i oss lite mat. Och det är inte bara jag utan alla har uppskattat de småpratat man hade medan man la upp en extra potatis eller två på tallriken.

Men vad har gymnasiet mer bidragit med än hatkärleken till lektionssalarna, plugg och god skolmat?

Vänner. 

Ett dussin.

Vänner.

Tänk att vi är ändå bara ihopsatta i olika klasser för att vi har valt samma linje och man lyckas faktiskt klicka med fler än en person. Det är inte alltid att man har samma åsikter, gillar samma musik, eller ens har samma intressen. Men på ett eller annat sätt så klickar man som plus och minus. Dras som magneter till varandra. Och tillsammans upplever man det mesta man kan uppleva under gymnasietiden. Glädje, sorg, stress, frustration och framförallt lycka. 

Gymnasiet har aldrig varit lätt. Det har varit både blod, svett och tårar. Men en sak har jag insett. Det har varit värt det. Varenda minut av de. För jag har aldrig haft en sådan rolig tid i mitt liv. Jag har umgåtts med helgalna människor, vi har både gjort det ena och de andra. Sprungit i dessa korridorer och trappor dag ut och dag in, ja ibland kanske lite i onödan men vem vill inte möta någon man har ögonen lite extra för? Eller när situationen har varit tvärtom och man har tagit omvägar för att slippa människor. Långluncherna i matsalen där man har skrattat så tårarna rinner. Paniken efter man har skrivit ett prov och lämnar salen tillsammans med andra från klassen och man måste bara fråga vad dem skrev på fråga 17. Roliga fester och utgångar. Sektionsfester. Staggjakt. Kärlek. Ett dussin tal Fuckboys. Snakes. En o annan repa på bilen för den förbaskade elevparkeringen. Oförberedd inställd lektion. Inte hittat till rätt sal. Stått i den långa cafeterian kön halv tio på morgonen för en macka. Glömt bort skåpskoden efter långhelgerna. Eller inte ens får upp skåpet trots att det är något man gör varje dag. Det finns nog mycket mer som man egentligen har upplevt, men som ligger någonstans där långt bak i minnet. Och i två år i rad, sett två andra årskullar springa ut från denna vita stora byggnad och ner för stentrappan för att ta emot folkets jubel för att dem har tagit studenten.

Så, tre år senare. Det är otroligt nog min tur. Så tack gymnasiet. 

Tack gymnasiet för all kunskap jag faktiskt har lärt mig av alla dessa läxor, examinationer, inlämningar och prov. Ibland har man tyckt de varit onödiga grejer men i slutänden hålls ändå all information ihop som en cirkel.

Tack gymnasiet för att jag fått träffa alla dessa människor. Vissa har varit bra och andra mindre bra. Men man lär sig vilka som är värda det och vilka som inte är det.

TACK GYMNASIET FÖR ALL JÄVLA GLÄDJE SOM JAG HAR FÅTT UT AV DESSA TRE ÅR. ÄR FRUKTANSVÄRT LYCKLIGT LOTTAD OCH JA, GYMNAISET ÄR NOG HITILLS DEN BÄSTA TIDEN I MITT LIV. 

Och nu avslutas det här kapitlet för gott, men med ett leende på läpparna tar jag med mig kunskap, människor och lycka, in i nästa kapitel. För nu är jag fri! 

Ps. En sak till "Hope that you fall in love, and it hurts so bad. The onyl way you can know is give it all you have. And I hope that you don't suffer but take the pain. Hope when the moment comes, you'll say

I, I did it all.

I,I did it all.

I owen every second that this world could give.

I saw many places, the things that I did.

With every broken bone, I SWEAR I LIVED. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas