natta

En dag

Ibland så dyker bara de där bilderna upp i huvudet. Den där stunden i kyrkan med kistan framför oss och en präst som ber mig att komma fram och ger mig micken. Där i kyrkan med en mängd av bekanta och obekanta ansikten med ledsna miner och tårar som rinner ner längst kinderna. Där står jag längst fram bredvid en kista som min egna mor ligger i. Där jag står, tar ett djupt andetag och sedan blir det svart. Men tonerna av min röst hörs i hela kyrkan medan mina tårar rinner som aldrig förr. Där står jag i mitten av kyrkan, med mina bröder på varsin sida och med pappas hand vilande på min axel. Där står jag i mitten av kyrkan med hela min familj, men min ena förälder i en kista. Jag hör mig själv tala, den där dikten som mamma två månader tidigare hade fått. Där står jag i kyrkan, för att tillsammans med min familj, ta farväl. Farväl för stunden, vi ses i Nangijala. Jag hör mig själv säga "Mamma du lever föralltid i våra hjärtan, vi älskar dig". Och tårarna rinner längst kinderna precis som många gånger förr, men känslan inombords kan ej beskrivas med ord. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas